Han kliver oftast in rummet utan att knappt säga hej eller ens slänga en blick där jag är. Men när han öppnar munnen för andra gången är mitt skratt som en pil ut genom munnen för jag vet att i vilken sekund som helst kommer de där typiska Andreas-orden rabblas upp och även om det är "du ska vara jävligt nöjd att jag ens tog mig hit" eller om någon galenskap hans brorsa kommit med låter det alltid lika gnälligt och omständigt, helt vrickat oftast. Och så är det igång. Timmar av knäppa konstateranden, timmar av en miljon sätt att få mig inför skratt.
Så kommer det till stunder då han själv skrattar. Och han, mina damer och herrar, har verkligen ett brutalt elakt skadeglädje-skratt. Ett skratt som den ondaste av alla onda häxor äger. Och det är så jäkla kul att höra det från köket till vardagsrummet att jag börjar skratta åt det också. Och han skrattar än en gång, av att han inte vet vad jag skrattar åt.
Sen äger han förmågan att få mina ögon att vidgas av förvåning över saker han gör, eller säger. Och det är inte många människor på denna jord jag häpnas över men han är så jävla knäpp, riktigt sjuk på riktigt att det omöjligt skulle gå mig förbi. Samtidigt blir han förvånad över att jag och andra inte annat än skratta kan och brister ut i ett förvirrat "men vaaaaad?" och klassar sig själv som en mycket normal person. Det är han inte! Men jag gillar honom ändå, han är en jävel på att göra mig glad. Helt suveränt ap.bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar