Kan väl nämna ett antal gånger/tiotal gånger/tjugotal gånger jag fått för mig att Johnny Flynn, Anders Wedin eller kanske Johua Radin är min man. Men HA HA, släng er i väggen och skit i byxan säger jag bara. Lars Winnerbäck behöver egentligen inte göra mer än att stoppa sin tå på scen och jag sväljer tungan, hostar upp mitt hjärta, virar det tusen och åter tusen var runt honom och tänker på mannen som i Gudform.
Han är så fin att när jag stod längst fram precis framför honom tyckte jag t.o.m att hans knän som rörde sig innanför byxbenen var det mest fascinerande jag någonsin sett.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar