Mellan tårna

Sara hade en bild på sin blogg där hon hade massa jordgubbar och hallon i handen.
Och på en gång, på en gång började jag känna gräs under tårna. Massa olika gräs. Speciellt den där daggiga versionen. När det är kallt på marken men varmt i luften och vattnet är ljummet så man vill inte stiga upp. Tjockmörkt ute. Bara månen och enstaka lampor inifrån. Ja ni vet, sensommar.

Spenderade många timmar av den med AddeK och Petter, i Petters jordgubbsland. Jag och Adde cyklade ofta över bron för att kuta/boxa/hålla fast/slå oss igenom Petters hus ut till det lilla, välskötta riket av jordgubbar. Där det gällde att roffa åt sig så många som möjligt. Det kändes nästan hemskt att trampa sönder en planta eller tre när man hittade största knippan gubbar, SAMTIDIGT, och gjorde allt som stod i sin makt för att ta sig tvärs över landet. Ofta nerknuffad och skitig som fan.

Men just det där gräset som låg under fötterna innan jorden tog över, det kommer jag ihåg. Hur det kändes att gå i, klockan tre på natten. Fnissandes. Med mobilen som ficklampa. Hur det kändes att ligga i och prata om livet, tankar. Smaska jordgubbar! Och skogen vid tomtgränsen, stjärnorna som började komma fram, tystnaden. Hur mysigt allting var! Och det var alltid svinkallt att cykla hem. Men nog trampade man sig till jordgubbarna, gräset, och för att inte glömma Beck-filmerna, om och om igen. Sommar.Sen.Vill.Ha.