Jag trodde aldrig jag skulle lägga upp Bon Iver här. Kanske, om jag så tyckte att världen hade gjort sig förtjänt, skulle jag ha kunnat dela med mig av honom på vår ettårs dag.
Den är om ett halvt halvår!
Istället blev det inatt, av någon anledning. Kanske för att alla nosat upp Blood Bank, så att han ändå blivit superkändis under veckan. Men för mig är han ingen superkändis. För mig är han... mig. Det är bara jag och han, jag och Flume, re:stacks, The Wolves (act I and II), jag och musiken, jag och... Skinny Love. Skinny Love, den har fan allt! Kanske inte i texten. Men känslan som infinner sig i min kropp, den däremot, innehåller allt.
Jag tror egentligen att det hade kunnat vara vilken låt som helst som fick min hjärna att stå still, mitt lugn att krypa fram. Om den kommit i samma tid som Skinny Love. Tillsammans hade vi en döds-fin vinter som kändes glödhet även när det blåset iskulor i ansiktet. Det spelade fan ingen roll hur saker och ting var, inne i mig var allt fint. Som övergick till en kanske lite mer sorgsen vår, som blev sommar, som blev höst, som blev den här låten. Som blev till mig helt enkelt. Jag blir varken mer glad eller ledsen när jag hör den. Jag blir nog ingenting. Ingenting annat än mig själv som bara, njuter.
Av texten jag kan utan och innan, fram och bak, upp och ner, i sömnen och som död. Av min man och min låt, min känsla och mitt minne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar