När jag gick i sjuan, var tretton år och somnade till mtv varenda natt var det en kille som då och då smög sig in i tv-rutan. Han spelade harpa, kollade på mig genom sina tonade solglasögon och hans syfte var att göra reklam för Jameson irish whiskey. Förgäves låg jag där och var förälskad i honom, eller i hans utseende och jag har inte kunnat släppa honom. Det var ingen enkel romans som försvann lika lätt som när man förälskar sig i skådespelaren i den senaste filmen man såg. Alla har väl hört mig prata om "han i whiskey reklamen som jag förbannat inte vet vem det är" och sett mina seriöst glittrande ögon och ständiga leende på läpparna när jag berättar om hur vi kommer mötas på en Irländsk bar och han kommer precis som jag blev i han, blir störtförälskad i mig.
Tror helt plötsligt Sofia tröttnade på det där tjatet om att jag inte ens vet vem han är trots mina många försök att spåra honom så hon tog tag i saken och googlade på den mest random ordkombinationen hon kunde komma på. Och där var han, Conny Bloom. Det första som nådde mina öron var "Torris! Han är svensk!" och jag drunknade i min kärleksvåg lite mer. Och i mina öron var all hans musik den mest ljuvliga jag hört.
Fast som i allt kommer ett litet bakslag, han har tamefan två barn och jag vet inte riktigt om jag är taggad på tanken med två kidz i samma säng som mig och Conny. Så jag får vänta fyra år till då jag känner mig redo med den tanken. Trots allt, det faktum att han får mig på helspinn iklädd skinnbrallor talar ju relativt mycket för sig själv. Världens snyggaste man, hade nog kallat honom blomma.
