Du och jag kan slåss om en plats i solen

Alltså. Ibland tror jag inte det finns bättre än Kent. Alla små textrader. Någon slags flashback från var och varannan låt. En dansande Jocke. Känslan. Hur jävla fantastiskt begåvad dom är. För alla gånger dom talat för mig. till mig. Min brutala kärlek till min första skiva. Och att jag aldrig, efter alla år, blir less på att höra världens mest klassiska låt som typ "Snurra min jord igen, För allt vi drömde en gång, Allt som du gör blir till pärlor på min panna, (Vilken färg har själen, älskling)" eller bara Utan dina andetag. Kopiöst sanslöst!