Smärtar fint

Jag har väl aldrig hyst någon större kärlek till dessa, offentligt, förutom att dom är med på varenda "musik jag gillar". Men inom mig finns det knappt en större grupp än dessa fyra extremt jävla kolossalt musikaliska män. Dom slank in i mina öron redan då mamma spelade vinylskivor -93 och jag gungade min babykropp så gott jag kunde. Och efter det är jag som... besatt, i smyg. Jag blir helt ställd, ett skyggt fan i stalker-verson. Och nu sveper dom över Sverige i juli. Augusti också för den delen! Och min chans att komma dit som faktiskt var nära på att gå igenom i helgen är nu noll. Det är som när man är kär, fast olyckligt, och måste anstränga sig för att hålla tankarna borta men ibland är det svårt - t.ex. när man hör City of Blinding Lights live. Jag missar det ovan, helt enkelt. Kommer få bottennapp i gåshud för Thåström lär ju inte toppa.

Hade jag bott i det där jävla Göteborgslandet, jag säger då det, då jävlar.