Fick jag välja en bok i hela världen som jag skulle få läsa resten av mitt liv skulle det vara The Dirt. Jag har läst typ 700 biografier om 800 olika band och personer, men ingen, INGEN, har mig runt sitt lillfinger som den här. Men det är nog också för att det är den enda bok som det på riktigt är en känslomässig tripp att ta sig igenom. Som jag sagt förut, känner jag lite såhär för den - "Samtidigt, är boken så pang kanon och kalas, att Sixx troligtvis ligger tätt intill dig och viskar de snuskigaste jävla ord i ditt öra och det känns ungefär som när du är påväg att få världens jävla orgasm och du har ingen aning om vart du ska ta vägen för det är så,så,så,så nära innan det bara EX PLO DE RA R. Ut i varenda del av din kropp! Ungefär så är boken, utan tvekan genom halva."
Jävla John. Jag tycker bara om den boken. Utan någon speciell anledning kanske. Den är skitmysigt. Den handlar om John Lennon. Den är dum. Ful. Snäll. Gosig...... Och påhittad. Vilket jag aldrig trodde skulle vara bra för fem öre. Man kan inte skriva ett plastliv om en person som faktiskt vandrat på jorden. Men jag lovar att Eva Dozzi kan.
Och den sista! Lilla kvällsboken. Om Linas lilla liv i Bramhed, och den handlar bara om killarkillarkillar. Killar igen. Förbjudna tankar. Onda hjärtan. Tårar. Snusk. Vänskap. Separationsångest. Gymnasiet. Blablabla. Grejen är den, den bara skriiiiker TONÅR! Och när jag var sisådär tretton eller fjorton år, då var den här boken ALLT. Hehe ne, men det var så fint att krypa in i någon annan liv när jag själv var lite ledsen. Och när jag själv tänkte börja på en naturbruksskola. När jag själv var glad för att pussas. När jag, helt enkelt, kunde känna igen mig. Ja, det låter ju som värsta lilla bibeln.....
Nu är det inte en liten bibel. Den är mer mitt fjortonåriga-jags favoritus. Och därför kommer den alltid vara på topp trean. HOPPAS JAG!
