Ni kan slå er i backen på att jag fortfarande hatar att summera, reflektera över gångna år och sedda filmer. Men det är som att jag har en jävla tvångstanke som ber mig skriva lite om året, filmen eller som nu, den utlästa boken, bara för att den är så jävla bra. Faktum är att The Dirt är så bra att jag bara blir frustrerad över att behöva skriva om den. För att det inte riktigt går att uttrycka i ord.
Väl i läsningens hetta blir jag totalt skruvad. Den är bitterljuv rakt igenom, ett gift, något jag vill klänga mig fast i föralltid. Och genant inför mig själv, det kan liksom krypa innanför huden på mig, få mig att gny i ren förtjusning av allt det idiotiskt pantade dom gör. Får mig ofta att vela sjunka genom jorden, för jag ser hur fel allting kommer bli. Får mig ofta att öppna upp tårkanalen, för det är så förjävligt under ytan och svart ibland. Och utan att gå in mer på det så har du, helt enkelt, aldrig känt mer medlidande än vad du känner för Nikki, Lee, Vince och Mick Mars. Tro mig!
Samtidigt, är boken så pang kanon och kalas, att Sixx troligtvis ligger tätt intill dig och viskar de snuskigaste jävla ord i ditt öra och det känns ungefär som när du är påväg att få världens jävla orgasm och du har ingen aning om vart du ska ta vägen för det är så,så,så,så nära innan det bara EX PLO DE RA R. Ut i varenda del av din kropp! Ungefär så är boken, utan tvekan genom halva. Och du får världens bredast flin, det bah' ilar genom kroppen och du kan absolut stå och studsa upp och ner upp och ner upp och ner på stället för att få läsa mermermer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar