Jag kan komma på ett tillfälle, bortsett från när jag ser djurplågeri, då jag blivit arg. Det var i somras, jag var arg på allt, för att hur jag/du/vi än vred och vände på hela världen gick det bara käpprätt åt helvete gång på gång på jävla gång. Som att springa in i en tjock väv/geggig massa, dra sig igenom den, slå, sparka, gräva, komma ut - gå lugnt en bit, andas, för att springa in i en annan jävla tjock och geggig massa. Så jag blev arg! Smällde igen dörren, slängde av mig kläderna och gick o sov. Förbannad!
Och nu är jag där igen! Som ett jävla moln cirkulerar ilskan omkring mig. Inte för att jag sett ett djur slängas ner från en bro, eller för att något jag älskat innerligt fejdade ut i ren ilska för tillfället. Men för hur människor kan bete sig. Inte heller för att dom gjort något mot mig, men för att jag på avstånd kan se hur äckligt oärlig någon kan vara. Och dom i sin tur tror att man köper det.
Vilket visar att personen i fråga har så mycket mindre innanför pannbenet än vad man från början trodde var en skalle och ett hjärta av ren och skär kärlek och ärlighet. My ass! Och bakom dom två meningarna finns en historia, evigheter längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar