För andra gången i mitt liv har jag gråtit till en film.
Det bara forsade och rann och forsade och rann. Snörvlade, hulkade. Gnydde något om att dom åtminstone måste kramas. Varför ska man skiljas från personer, eller någon slags varelse, man älskar. Så fick jag skitont och gnydde, gnällde, snörvlade, tårade ner soffan ännu mer.
Men det kan alltid bero på att jag varit lite instabil på senaste också...
Det jag iallafall försöker säga är att man borde se rullen. Då får du dessutom höra bland världens finaste soundtracks. Verkligen vääärldeeens fiiinasteee! Men äh, för att göra det enkelt, kort och slätt: Det är på något sätt för ditt eget välbefinnande. Gonatt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar