Gryning

Gryning är så himla, himla fint. Först tänkte jag bara på ordet i sig, lät fantastiskt, för att tätt där efter komma på hur vacker en gryning är, egentligen. En lugn gryning. Vild gryning. Stilla gryning.

Det daggiga gräset i stugan, innan man når den isande sanden som leder ut till bryggan. Där kan man sitta och se ut över hela älven, se gäddviksbron och de gröna fälten till höger och vänster. Ana solen krypa fram runt krönet, det spegelblanka vattnet. Lugnet och tystnaden. Det är så jävla fint i stugan då. Sedan jag var fyra och förstod vad naturen har att ge har jag älskat den synen.

Eller, promenaden man tar barfota med sina vänner bara för den fina tiden på dygnet. Som leder till sina mest udda vägar, oanade skratt och... en massa bus. Och man vill aldrig sluta gå, för det är ett fantastiskt tillfälle när man kan gå över den vanligtvis trafikerade gatan i bredd.

Att ha någon om sig, ligga kloss med sin lover. Sömnen har börjat låta i rummet och du är verkligen svintrött men det ekar fortfarande klart och tydligt i hjärnan, genom kroppen "jag älskar det här, och dig, och dig, och dig. Det här. Dig." sjuhundra gånger om. Och i det moment du delar med dig själv tränger ljuset djupare in i rummet, genom persiennerna, de första arbetarna hörs i bilarna mot jobbet. Det är en kittlande känsla att knappt ingen vet att du ligger där i sängen, men att det är allt du behöver. Så borrar du dig litet tätare in i den andre, och där i världens finaste och ljusaste ögonblick får du somna.

Vara lite spraklig i skallen. Hoppa och tjoa, med nattens människor, samla sig och "ÅÅÅÅH VAD FIIINT DET EEE... LIVET EEE". Se solen stiga upp innan du kommit hem och jo, ja, där som nu, ÅÅÅÅÅ VAD FIINT DE EEEEE.